Efter P27-floppen: Decentralisering och offentligt ägande är vägen framåt

Betalinfrastrukturen ligger till grund för hela vårt samhälle. Den påverkar allt – från hur vi handlar dagligvaror till hur företag genomför internationella affärstransaktioner. Att gemensamt modernisera ett uråldrigt och otillräckligt system som bygger på bankgirot från 1959 är därför inte bara rimligt – det är fullt nödvändigt. Vi behöver en betalinfrastruktur som är säker, kostnadseffektiv och tillgänglig för alla, oavsett vilken bank man använder. Men framförallt behöver vi ett system som sätter konsumenten i centrum.

Privat ägande medför stora nackdelar

När storbankerna äger betalinfrastrukturen blir incitamenten att skapa inlåsningseffekter för att driva ekonomisk vinning alltför stora. Och om det är någonting vi vet om monopol på marknaden är det att det knappast leder till innovation eller mest värde för konsumenterna.

Att överlåta det till en privat aktör som Mastercard, likt Norge, är inte heller klokt. En ytterst vinstdrivande verksamhet med höga avkastningskrav riskerar att skapa väl tilltagna transaktionspriser som skjuts vidare till konsumenten.

Ett annat alternativ är att låta utmanare som Trustly eller Klarna ta över stafettpinnen, något de förstås visat stort intresse för. Här ligger problemet dels i att projektet ligger långt utanför deras kärnverksamhet, dels i att de drivs av helt andra vinstparametrar. Rådande ekonomiska läge gör oss också påminda om att dessa aktörer är känsliga för konjunktursvängningar och att verksamheten därmed kan förändras på sikt. Att de snabbt kan få fram en användarvänlig teknikprodukt råder det inga tvivel om. Frågan är snarare om de kommer kunna generera någon långsiktig samhällsnytta. Att vi om 15 år hamnar i ett läge där slutkonsumenterna får betala hutlösa summor för något som knappt kostar någonting alls är inte bara möjligt, utan troligt.

Tvärtom behöver systemet byggas ur ett rent värdeperspektiv, där befolkningens nyttor maximeras – något som kräver decentralisering och ett offentligt ägande. Det kan låta kontraintuitivt att offentlig sektor kan utveckla en effektiv, digital infrastruktur, men Finlands Kanta-tjänster är ett lysande exempel. Här har Social- och Hälsovårdsministeriet framgångsrikt utvecklat en nationell infrastruktur som gör att alla finska medborgare kan få tillgång till sina hälsouppgifter via en enda digital plattform. Vidare har statens roll diskuterats flitigt när det gäller Swish – och om det anses vara en samhällsviktig funktion, vad är då inte detta?

Det bör dock överlåtas till experterna på området att bestämma vilken den bästa lösningen för decentralisering av betalinfrastrukturen är.

Möjligtvis borde ansvaret ligga på en ny, eller befintlig, myndighet. Kanske kan det också byggas runt e-kronan – en digital centralbanksvaluta vars värde kontrolleras. Det är uppenbart att det finns flera möjliga vägar till framgång inom offentligt ägande. Med största sannolikhet bör det hur som helst byggas med ISO20022-standarden som ramverk för att harmonisera med SEPA-regionen.

Vad är då nästa steg?

På kort sikt behöver omfattande resurser läggas på att lappa och laga den existerande infrastrukturen. Inom en 2-3 års horisont bör fokus dock riktas mot att utforma en verkligt hållbar lösning. En lösning som inte bara gynnar bankerna och täpper igen vissa säkerhetsluckor, utan som vågar ta ett mer holistiskt och värdecentrerat grepp. En välfungerande betalinfrastruktur utgör en av de mest centrala grundpelarna i vårt samhälle och det är hög tid att vi står upp för en säker, effektiv och värdeskapande lösning som tjänar hela befolkningen. Därför måste nu beslutsfattare, myndigheter och relevanta organ ta ledningen i omvandlingen och driva utvecklingen framåt – för samhällets bästa och för framtidens betalinfrastruktur.